Filosofiska

Jag avskyr att leva! Det är bara tråkigt och jävligt och fullständigt ovärt! Så jävla onödigt!

Det handlar om att minnas. Det handlar om att krama och förknippa doften med svek och förtryck. Det handlar om att minnas att han valde någon annan framför mig, att minnas falskspelet och lögnerna rakt upp i ansiktet. Det handlar om att komma ihåg känslan av att något inte stämmer, om att komma ihåg ångesten när jag vet att något inte stämmer. Jag får inte glömma känslan av lamslagenhet när jag utan förvarning får veta vad som inte stämmer. Jag måste minnas känslan jag fick när världen vändes upp och ned. Missbrukat förtroende. Upprepat. Det handlar om att återkalla nätterna av otillräcklighet, den ständiga känslan, när man vet att man finns endast i brist på annat. När man vet att man håller kvar, enbart för att otryggheten är tryggare än något annat.

 

Det handlar om att glömma. Glömma doften jag förknippar med kärlek och trygghet, glömma sängen jag kryper ned och försvinner i, glömma rummet och hemmet och familjen som skyddar mig. Det handlar om att glömma glädjen, att glömma skrattkramperna när vi rullar på marken och slåss, att glömma leken när jag stjäl täcket. Jag måste glömma känslan av enhet, av helhet, av självklarhet. Jag måste glömma alla dygn, veckor och månader av trånande och längtan. Det handlar om att inte längre minnas en vana. Att inte minnas ett liv.

 

Annars fungerar inte det jag gör. Det handlar om minnen.

Ja visst gör det ont när knoppar brister.

Är det inte otroligt hur lätt allting är! Alltid när man tänker att man sa göra saker finns det något som stör. Köper man det eller det blir man av med alla pengar, att åka till andra sidan jorden är faktiskt väldigt stort. Och man har skolor och jobb och släktningar att tänka på. Att prata med vissa människor eller försöka lära sig nåt nytt.

Vår förmåga att tänka och reflektera begränsar oss från att se enkelheten i komplicerade beslut. För det är faktiskt i grund och botten ganska enkelt.

Jag skickade ett mejl, packade en väska och klev på en buss. Det hade varit lika enkelt att strunta i att skicka mejlet, åka utan packning och till okänd destination. Man kliver på bussen och så är man iväg. Och det hade varit lika lätt att strunta i det. Titta på när bussen rullar iväg och veta att det är mina möjligheter som försvinner. Och allt det här är faktiskt lika enkelt som att boka en resa till New York för pengar jag faktiskt har, åka till Arlanda och sätta mig på planet. Det är precis lika lätt som att råna en bank. Precis lika lätt som att plocka en Metro på tunnelbanan på morgonen.

Vad man än vill är det bara att göra det. Jag skickade mejlet, packade väskan och satten mig på bussen. Bara så där. Jag vet inte vad som kommer hända, vet inte om jag har någon att umgås med, vet inte om jag kommer lukta illa på morgonen. Ändå så gjorde jag det, underbart befriad från konsekvenser. Jag har kopplat på tunnelseendet. Jag är på väg.

Hur ska man ta ett beslut, när man vet att man inte kommer få något stöd för det? När man vet att hela världen kommer vända sig emot en med sitt fula förakt, när man vet att ingen håller med? Trots att man mår dåligt och inte vill mer, kommer inte ens den som alltid, alltid, funnits där för en hålla med? Hur gör man det, när man vet att man måste?

Jag får ont i magen. Jag skäms varje dag för att jag inte klarar en del av vad jag håller på med. Men jag har gett mig in i det och om jag inte gör det måste jag göra nåt annat. Och jag får inget stöd. Jag är så utelämnad till tomheten, till vårt hus där ingen bor och till novembermolnen som aldrig släpper igenom någon sol. Till tystnaden och suset av kylskåpet, till magont och ångest. Utelämnad till skam. Ensam.

Lillasyster
hon börjar bli stor
Hon tittar på oss som är störst
ser hur man ska göra
Hon pratar som oss
Precis som oss!
Hon talar efter manus
varje replik är intränad
Och alla hennes kompisar svarar
De vill också vara med i samma TV-program

Jag har sett programmet förut
Men det var inte samma människor med
och det handlade om något annat
De sa inte samma ord
men det är samma publik
Det är kommersiellt
main stream
Gjort efter normer, för att sälja
för det är så det ska se ut

Jag stänger av TV:n och går ut
Det finns fullt med människor där ute
Kläderna är köpta i stora kedjor
Ansiktet är fläckfritt med djupa, svarta ögon
Så som man ska vara

Så finns de dem som anser att man inte ska vara som man
De tycker att man ska vara som sig själv
De hittar sig själv genom annorlunda kläder
En tjej rakade huvudet och tatuerade skallen
De är sig själva
som man ska vara

Allt verkar så krångligt
Jag tror inte jag vill vara
Så jag slutar försöka
Slutar sminka mig, slutar klä mig
strävar inte efter mig själv, inte efter andra
Glider längre ifrån stereotyper
tappar skalet, blottar den tomma insidan
Kvar blir inget människorvärdigt

Ljug inte. Ljug aldrig för mig. Det handlar inte om mig när jag säger så här, just nu är mitt kontrollbehov ur fokus, och just det är inte essensen i mitt resonemang. Jag vill kommentera behovet av lögnen, det som ligger bakom handlingen. När du ljuger försöker du förtränga sanningen för mig. Jag vill inte belysa ett svek mot mig, inte bara att du håller mig ovetande, inte bara huruvida du får fortsätta smyga med din lögn eller inte. Det är nämligen så att när du förtränger sanningen för mig förtränger du så mycket annat. Hur ska jag kunna leva för att du ska må bra om jag inte får veta hur eller varför du mår som du mår? Hur ska jag kunna förgylla din dag om jag inte vet vad som ska förgyllas? Hur ska jag kunna låta dig trivas och vara lycklig om du inte berättar för mig att det är någon annan som ska göra det jobbet?

När du ljuger undanhåller du inte bara sanningen utan en del av dig själv. Du förtrycker dig själv. Du plågar dig själv. Man ljuger inte utan anlednling, man ljuger för att något är fel. Man ljuger för att någon mår dåligt. När du ljuger för mig är det inte för att jag mår dåligt. Två minus ett är ett. Hur ska jag stå ut med att att orsaka dig smärta?

Så, var snäll, och ljug inte för mig. Tack.

Jag är ledsen när jag går för att saker inte blir som jag tänkt mig. För att jag inte är människa nog att underhålla dig, för att jag inte är livlig och kreativ. För att jag inte kommer på något att göra och för att du lägger all skuld på mig. För att du inte tycker om mig när det händer. Jag är ledsen när jag går för att jag älskar dig och för att jag alltid är rädd att förlora dig. För att jag inte vet vad som händer så fort jag går ut genom dörren. När som helst kan mina brister vara avgörande, vara anledningen till att du slutar älska mig. Mina brister kan förvandla mig till ett avlägset misstag, ett minne av en konstig människa som inte kunde något.

Så jag är ledsen för att jag inte klarar av. För att jag så gärna vill tro att jag har förändrats, att jag har blivit något värdigt, men dessa stunder visar att jag i grund och botten fortfarande är samma person. Jag är inte till för andra människor. Det är då jag är ledsen, för jag vill för allt i världen vara till för dig.