Filosofiska

Ljug inte. Ljug aldrig för mig. Det handlar inte om mig när jag säger så här, just nu är mitt kontrollbehov ur fokus, och just det är inte essensen i mitt resonemang. Jag vill kommentera behovet av lögnen, det som ligger bakom handlingen. När du ljuger försöker du förtränga sanningen för mig. Jag vill inte belysa ett svek mot mig, inte bara att du håller mig ovetande, inte bara huruvida du får fortsätta smyga med din lögn eller inte. Det är nämligen så att när du förtränger sanningen för mig förtränger du så mycket annat. Hur ska jag kunna leva för att du ska må bra om jag inte får veta hur eller varför du mår som du mår? Hur ska jag kunna förgylla din dag om jag inte vet vad som ska förgyllas? Hur ska jag kunna låta dig trivas och vara lycklig om du inte berättar för mig att det är någon annan som ska göra det jobbet?

När du ljuger undanhåller du inte bara sanningen utan en del av dig själv. Du förtrycker dig själv. Du plågar dig själv. Man ljuger inte utan anlednling, man ljuger för att något är fel. Man ljuger för att någon mår dåligt. När du ljuger för mig är det inte för att jag mår dåligt. Två minus ett är ett. Hur ska jag stå ut med att att orsaka dig smärta?

Så, var snäll, och ljug inte för mig. Tack.